Vår förlossningsberättelse!

Förlossningen

8:e Mars – Slemproppen börjar släppa! Den släpper under flera dagar, lite i taget.

12-13e Mars – Här börjar de oregelbundna svaga värkarna som hela tiden avtar.

14e Mars – 7 dagar över tiden! Tommy åker till jobbet som vanligt så jag är ensam hemma som vanligt. Inga speciella känningar alls. När klockan blir 12.45 och jag ska sätta mig ner i soffan så är jag helt säker på att vattnet går! Inne på toaletten är jag ganska så säker på att det börjat sippra. Jag blir såklart helt till mig och ringer till Tommy. Efter vi lagt på ringer jag till förlossningen som säger till mig att lägga en handduk för att se om den också blir blöt inom en timme. Vilket den blir. Så jag ringer tillbaka efter en timme och vi får en tid 18.00 för kontroll.

Tommy kommer hem runt 13.30 och han packar ner det sista sakerna i bb-väskan och lagar lite mat. Exakt klockan 14.21 känner jag av första värken. Ingen tvekan om saken! Men det är omöjligt att förklara hur det känns att ha värkar. Mina värkar kändes i både rygg och mage, mest i magen. Redan från start är värkarna väldigt regelbundna med 2-4 minuter emellan. Just i det tillfället tyckte jag att värkarna gjorde väldigt ont (vilket dom såklart också gjorde) men värkarna blev såklart tusen gånger värre.

18.00 kommer vi in till förlossningen och får komma in på ett rum. Där kopplas det på CTG som visar att jag har värkar men som inte är tillräckligt starka. Barnmorskan som tog hand om oss då trodde absolut inte att vattnet hade gått och vi fick träffa en läkare som gjorde en undersökning. Hans bedömning var att det var vatten som sippra. Därför gjordes ingen undersökning för att kolla hur öppen jag var, pga infektionsrisk. Vi fick in ett gåbord, skulle vara uppe och gå så mycket som möjligt för att de starkare värkarna skulle komma igång. Vi fick inget besked om jag skulle bli hemskickad eller inte, vilket jag inte ville bli!

22.00 – 22.30 så kommer nästa barnmorska in, Lisa. Nu ska det kollas hur mycket som öppnats. Vi är spända med tanke på att värkarna har hållit på 8 timmar, regelbundet. Jag hade endast öppnats 1 cm. Då började jag gråta, haha. Jag tänkte direkt ”hur långt tid kommer detta ta och hur ont ska man ha egentligen?”. Det gjorde förövrigt fruktansvärt ont att bli undersökt! Och det blev man ju ett antal gånger under förlossningen.

15e Mars –

Vid 01-tiden (har jag för mig) fick vi flytta från förlossningsrummet till ett vårdrum. Då fick jag tabletter för att kunna sova och Bricanyl så att värkarna skulle avta lite grann så att man kunde sova. Tommy fick en säng bredvid min. Det blev inte mycket sömn då jag inte tyckte värkarna blev så mycket lättare. Men en del sömn blev det.

Runt 08-09 tiden så körs CTG igen och nu var ju inte värkarna lika täta längre. Utan de kom med 6-7 minuters mellanrum. Så jag och Tommy var jättearga över att det blivit så! Vi ville inte att det skulle dra ut för mycket på tiden. Under dagen var vi uppe och gick fram och tillbaka på förlossningen. Värkarna var fortfarande ONDA! Det enda vi kunde göra var att gå fram och tillbaka för att sätta igång det hela ordentligt.

Runt 14- 16.00 tiden (det är inte helt lätt att ha koll på tiden) så är det byte av personal igen. In kommer en kvinna som jag upplever som världens suris, men det tog jag tillbaka efter en stund då hon var grymt duktig. Hon känner efter hur jag öppnat mig under de senaste timmarna och jag är då öppen 2 och en halv centimeter. Känslan man känner i kroppen när det går så sakta går inte att förklara, jag kände mig verkligen helt värdelös. Jag hade haft värkar i 24 timmar redan, hade jätteont och var inte ens öppen 3 centimeter. Tur att jag hade Tommy vid min sida som tröstade mig hela tiden när jag blev ledsen. För jag blev det några gånger under dessa dagarna. Iallafall, barnmorskan ville sätta fart på det hela lika mycket som vi. Så jag fick lavemang som sätte bra fart på värkarna tyckte jag!

Värkarna blev starkare och tätare och vi var uppe och rörde på oss så mycket jag klarade. Tommy puschade på mig att vara uppe och gå mycket, trots att det var jobbigt! Men vi ville ju för allt i världen att det inte skulle avta igen.
Jag började nu känna att jag ville ha någon slags smärtlindring, och vi bestämde att jag skulle ta ett bad. Eftersom det byggdes om på NÄL så fanns det ETT badkar som givetvis var upptaget så det var bara att vänta. Då gjordes lite CTG-kurvor som visade tydligt att värkarna var starkare. Det kändes som det tog hundra år innan vi fick komma in till badet. Men ungefär runt 19-tiden fick vi äntligen ett badkar och vilken lättnad det var! Det var mycket härligare att hantera värkarna i badkaret. Vattnet var verkligen kokhett och andningen hjälpte såklart mycket med! Tommy sa hela tiden till mig att jag inte skulle fylla på med mer varmvatten, jag var helt illröd, haha.

20.30-21.00 fick vi ett förlossningsrum igen och då var jag öppen 4 cm står det i min journal. Nu får jag äntligen testa på lustgasen, och den hade jag i närheten av mig resten av förlossningen. Jag försöker att ta varannan värk med lustgasen och varannan utan och det klarar jag bara ett tag sen slänger jag mig på lustgasen så fort en värk kom. Det värsta var när man inte hann ta lustgasen i tid, och man spände sig i hela kroppen, då gjorde värken som ondast!

22.15 görs en ny koll och jag är öppen 6 cm. Det kändes skönt att det hände något! Nu började man verkligen tänka att snart får vi se våran bebis. Nu gör även barnmorskan så att vattnet går. (Ja, vattnet gick aldrig hemma vilket jag fortfarande tycker är SÅ konstigt men jaja). En sån där elektrod sätts på bebisens huvud för att hålla bättre koll. Och jag ställer mig upp vid gåbordet och rör på mig för att få henne längre ner i bäckenet. Nu sätter verkligen värkarna igång och nu börjar det göra något fruktansvärt ont. Någonstans här börjar jag må riktigt illa och spyr ett par gånger. Och jag bestämmer mig för att jag vill ha EDA så barnmorskan ringer efter narkosläkaren.

När hon kommer är jag rätt borta, det minns jag. Jag säger att jag inte är säker på att jag vill ha EDAn, haha. Jag är rätt så spruträdd (inte alls lika rädd nu efter förlossningen). Men ja, jag fick EDA och det gick bra! Nästan lite för bra tog den så jag fick få vårkstimulerande dropp.

När det vårkstimulerande kommit igång så börjar Moa bli väldigt stressad och hjärtljuden går upp i 200 som högst. Här börjar man bli väldigt rädd att något ska hända henne. Barnmorskan tvingar upp mig på knä vilket jag inte gillar alls. Det var inte alls skönt att ”hänga” på ryggstödet så jag sa att jag ville ner men gjorde som barnmorskan sa och satt så två värkar till.

01.30 – Nu är jag öppen 9 cm och det börjar trycka på ordentligt. När barnmorskan gör den undersökningen gör det något så fruktansvärt ont att jag säger till henne att sluta. Men där är endast några kanter kvar till 10 cm och hon får bort dom. Det går inte ens att beskriva hur ont det gör, för det finns inte ord.

02.10 – Krystvärkarna börjar! En helt annan känsla blir det, men inte en skönare smärta som jag har läst om. Jag kämpar och kämpar och krystar och försöker vila mellan värkarna men det är knappt någon tid alls mellan värkarna. Upplever det som 10 sekunder emellan kanske. Moa är fortfarande väldigt stressad med höga hjärtljud så efter ett bra tag så kommer en annan barnmorska och börjar trycka på magen, neråt. (Detta gör också något fruktansvärt ont och önskar verkligen att allt detta skulle vara över). Jag trycker på för allt i världen men ingenting händer. Jag får höra att jag gör rätt men att Moa inte kommer längre ner. Så nu ringer dom efter en läkare som kommer efter ett tag. Läkaren sätter iallafall en sugklocka på Moas huvud. När den här sugklockan ska sättas på så skriker jag bara rätt ut för detta är en smärta som inte är av denna världen. Allt jag vill är att dom slutar och hjälper mig istället. För jag känner då att hur mycket jag än krystar så händer ingenting. Sugklockan släpper dessutom och han får ta en ny sort. Samma smärta om igen! Jag klipps därnere för att Moa ska kunna komma ut.

03.10 – Efter en timmes krystande, med hjälp av två stycken sugklockor så kommer våran älskade dotter upp på mitt bröst! Både jag och Tommy var under graviditeten så himla säkra på att det var en pojke som bodde i magen, men de var det inte! Det var världens vackraste flicka med långt blont hår som vägde 4695 gram och var 56 cm lång.

03.19 – Moderkakan kommer ut.

Efter ett tag inser jag att något gått fel. Helt plötsligt ska jag flyttas från en säng till en annan och barnmorskan säger att jag nu ska vidare till operation. Jag hade spruckit riktigt ordentligt. Detaljerna behåller jag för mig själv men en operation krävdes, då det sprack på flera ställen och rätt ”allvarligt”. När jag kommer ner till operationen är jag helt förstörd då jag ville vara uppe med Tommy och Moa. Inne i operationsalen är då 4 personer, vad jag minns. En lite äldre dam som satt vid min sida hela tiden och pratade med mig och tröstade mig. Vi pratade om Moa och Tommy och jag sa hela tiden att jag inte ville vara där. Helt plötsligt när jag ligger på operationsbordet med ett skynke framför ansiktet så känner jag att jag blöder därnere. Rätt vad det är så hör jag hur allt blod hamnar på golvet. Det plaskar och känslan när man hör det där är så läskigt. För det känns som man ska förblöda, eller man tror det rättare sagt. Det känns liksom som att det forsar ut. Världens läskigaste känsla. Iallafall så har tabletterna som ska hjälpa livmodern att dra ihop sig inte börjat värka och därför står livmodern och ”pissar” blod. Vet inte hur jag ska uttrycka det. Därför förlorar jag mycket blod. 2,8 liter. Narkosläkaren börjar fylla på EDAn som inte fungerar längre. Därför sövs jag. Under tiden jag är sövd så blir jag sydd, och så får de massera livmodern i över en timme. Men detta har jag såklart inte ont utav utan jag vaknar upp klockan åtta ca på uppvaket. Hela jag skakar (jag hade ett hb på 80).

Runt 08-09 kommer Tommy äntligen ner till uppvaket och jag har nog aldrig varit så glad över att se honom. Vi får stanna ett tag, någon timme därnere sen får vi äntligen åka upp och mysa med vår underbara dotter!

Om ni har nån fråga så bara att fråga på 🙂

~ av mariaangelicasofia på april 15, 2011.